Det är tomt.
Igår var det dax för möte med min moster angående jobbet jag har fått! Det jag dock inte hade förväntat mig var att jag skulle börja jobba redan då! Så det var bara att sätta igång med allt städande.. en och en halv timme tog det! har lite ont i ryggen idag . Men vad gör man inte för pengar! ;D Så nu blire städa på min mosters och hennes mans företag varje tisdag i 2 timmar! Slitsamt.. men jag behöver pengarna och jag kunde inte ha en bättre chef än min moster! Så jag kommer klara detta utmärkt! :)
Dagar som denna när det är grått, kallt och regning så brukar jag lätt känna mig lite irriterd och deppig för alla möjliga saker. Men inte idag, För idag är jag glad! Jag har övningskört med pappa för första gången och det gick Utmärkt och jag tyckte faktiskt att det var roligt att köra omkring på parkeringen. Pappa var nöjd och jag var nöjd med min insats. Tummen upp! Jag har även fått ett jobb! Superbra :) och ikväll kommer några av mina underbara vänner hitt på knytis! yeeej :D Många tummar upp för denna lördag!
Idag kom dagen då vi skulle hålla hyllningstal och högtidstal i skolan! Jag blir alltid nervös, fast denna gång var jag faktiskt lite mindre nervös än förra gången och de va ju mkt possitivt :) Mitt tal blev ett hyllningstal till Sofie och våran vänskap och jag är mkt nöjd med det, mycket känslor! och visst lyckades jag excellent, Jag fick MVG! Och det känns underbart! Jag är så himla stolt över mig själv!
Hyllningstal till Sofie och våran vänskap.
Resan med Sofie började en dag i sandlådan när vi var 6 år gamla. Jag minns så väl den dagen när vi satt där och du plötsligt kom fram till mig och ville leka och vi började bygga ett sandslott. Det är mitt absolut första minne tillsammans med dig. Och sedan dess har vi hållit ihop. Och tänk så många fler minnen det blev och hur många fler det kommer att bli.
Vi har upplevt de olika faserna i uppväxten tillsammans. När vi som 13 åringar hängde i parken med de coola cykelkillarna, när vi som 15 åringar ofta gick på fest och gömde alkohol under presenningar och trodde att våra föräldrar aldrig skulle misstänka något eller framförallt upptäcka det och när vi nu som 18 åringar springer på krogen och mer eller mindre känner oss vuxna.
Ja, jag har många minnen med dig..
Jag minns klassresan i sexan. När vi satt på bussen på väg till våra brevvänner i Danmark. Vi lyssnade på musik och sjöng högt och glatt med i alla låtar fast jag är inte så säker på att alla andra i klassen uppskattade det. Men du och jag hade kul i alla fall. Eller när vi hade sovit över hos en kompis och varit vakna alldeles för länge och trots det skulle gå ner på stan. Jag vet att du också minns att vi satt och gnällde och klagade på varandra som två gamla tanter för att vi var så himla trötta. Men inte gick vi hem på varsitt hål för det. Nej, vi satt envist kvar som dom oxar vi är.
Ja, vi har gått igenom mycket tillsammans. Det roliga, tråkiga och jobbiga stunderna har vi delat. Du är en sån vän som alltid ställer upp. Du är en sån vän som jag kan prata om allt mellan himmel och jord med. Och jag beundrar verkligen din styrka att du alltid orkar ställa upp och att du alltid finns där.
Jag vet att när något har hänt och jag är ledsen och inte vet vart jag ska ta vägen eller vad jag ska göra av mig själv. Då är du där! Då ställer du alltid upp ibland mer än någon annan. Ja, du gör allt för att jag ska må bättre och du struntar i saker du redan bestämt för att istället umgås med mig och trösta.
Och våran resa fortsätter. Ja, för det är så jag har valt att kalla våran vänskap en resa. Jag vill tacka dig för alla fina minnen som varit och som kommer att komma. Tack! Tack för att du är du! Jag älskar dig!
Jag saknar det livet jag hade för någon månad sen. När det var du och jag för alltid. När vi sa Jag älskar dig och lovade att aldrig lämna varandra. Då var jag lycklig! Jag kunde se hela vårat liv tillsammans framför mig och jag visste att det skulle bli underbart men jag hade tydligen fel.
Kärlek blir oftast inte som jag har tänkt mig och ibland undrar jag om det alltid kommer bli såhär. Om jag alltid kommer stå ensam kvar. Om jag alltid kommer bli trampad på eller om jag alltid kommer få en lycklig början men alltid ett olyckligt slut.
Visst är jag starkare den här gången. Visst kämpar jag mer! Men någonstans bland all denna styrka och allt kämpande så tappar jag taget gång på gång och jag faller ner mot det mörka mörka hållet. Jag vet att det inte är där jag vill hamna men vissa dagar och stunder så ligger jag ändå där på botten! Nu är en sådan stund då jag börjar närma mig botten och att klättra upp är tufft och jobbigt på alla sätt men jag vet att jag vill och måste. Så därför ger jag inte upp!
Jag älskar och saknar den du var inte den du blivit. För, för mig är du nu en främling och det gör ont, fruktansvärt ont! Det kanske är dumt, men jag hoppas att du mår lika dåligt som jag gör! För du har sårat mig djupt..du har stampat på mitt hjärta, spottat på det och sedan gått din väg! Nu när du blivit en främling så vet jag att jag inte kommer få tillbaka livet med den du var då jag var lycklig. Så nu kämpar jag med brustet hjärta för att återuppbygga mitt liv, livet som bara är mitt och där jag också en dag kommer kunna känna mig lycklig utan dig!
