Vi bär vår smärta, vår trasighet med oss.

Idag kom dagen då vi skulle hålla hyllningstal och högtidstal i skolan! Jag blir alltid nervös, fast denna gång var jag faktiskt lite mindre nervös än förra gången och de va ju mkt possitivt :) Mitt tal blev ett hyllningstal till Sofie och våran vänskap och jag är mkt nöjd med det, mycket känslor! och visst lyckades jag excellent, Jag fick MVG! Och det känns underbart! Jag är så himla stolt över mig själv! 


Hyllningstal till Sofie och våran vänskap.

Resan med Sofie började en dag i sandlådan när vi var 6 år gamla. Jag minns så väl den dagen när vi satt där och du plötsligt kom fram till mig och ville leka och vi började bygga ett sandslott. Det är mitt absolut första minne tillsammans med dig. Och sedan dess har vi hållit ihop. Och tänk så många fler minnen det blev och hur många fler det kommer att bli.

Vi har upplevt de olika faserna i uppväxten tillsammans. När vi som 13 åringar hängde i parken med de coola cykelkillarna, när vi som 15 åringar ofta gick på fest och gömde alkohol under presenningar och trodde att våra föräldrar aldrig skulle misstänka något eller framförallt upptäcka det och när vi nu som 18 åringar springer på krogen och mer eller mindre känner oss vuxna.

Ja, jag har många minnen med dig..
Jag minns klassresan i sexan. När vi satt på bussen på väg till våra brevvänner i Danmark. Vi lyssnade på musik och sjöng högt och glatt med i alla låtar fast jag är inte så säker på att alla andra i klassen uppskattade det. Men du och jag hade kul i alla fall. Eller när vi hade sovit över hos en kompis och varit vakna alldeles för länge och trots det skulle gå ner på stan. Jag vet att du också minns att vi satt och gnällde och klagade på varandra som två gamla tanter för att vi var så himla trötta. Men inte gick vi hem på varsitt hål för det. Nej, vi satt envist kvar som dom oxar vi är.

Ja, vi har gått igenom mycket tillsammans. Det roliga, tråkiga och jobbiga stunderna har vi delat. Du är en sån vän som alltid ställer upp. Du är en sån vän som jag kan prata om allt mellan himmel och jord med. Och jag beundrar verkligen din styrka att du alltid orkar ställa upp och att du alltid finns där.
Jag vet att när något har hänt och jag är ledsen och inte vet vart jag ska ta vägen eller vad jag ska göra av mig själv. Då är du där! Då ställer du alltid upp ibland mer än någon annan. Ja, du gör allt för att jag ska må bättre och du struntar i saker du redan bestämt för att istället umgås med mig och trösta.

Och våran resa fortsätter. Ja, för det är så jag har valt att kalla våran vänskap en resa. Jag vill tacka dig för alla fina minnen som varit och som kommer att komma. Tack! Tack för att du är du! Jag älskar dig!