Vi bär vår smärta, vår trasighet med oss.

Jag saknar det livet jag hade för någon månad sen. När det var du och jag för alltid. När vi sa Jag älskar dig och lovade att aldrig lämna varandra. Då var jag lycklig! Jag kunde se hela vårat liv tillsammans framför mig och jag visste att det skulle bli underbart men jag hade tydligen fel.
     Kärlek blir oftast inte som jag har tänkt mig och ibland undrar jag om det alltid kommer bli såhär. Om jag alltid kommer stå ensam kvar. Om jag alltid kommer bli trampad på eller om jag alltid kommer få en lycklig början men alltid ett olyckligt slut. 
     Visst är jag starkare den här gången. Visst kämpar jag mer! Men någonstans bland all denna styrka och allt kämpande så tappar jag taget gång på gång och jag faller ner mot det mörka mörka hållet. Jag vet att det inte är där jag vill hamna men vissa dagar och stunder så ligger jag ändå där på botten! Nu är en sådan stund då jag börjar närma mig botten och att klättra upp är tufft och jobbigt på alla sätt men jag vet att jag vill och måste. Så därför ger jag inte upp!
     Jag älskar och saknar den du var inte den du blivit. För, för mig är du nu en främling och det gör ont, fruktansvärt ont! Det kanske är dumt, men jag hoppas att du mår lika dåligt som jag gör! För du har sårat mig djupt..du har stampat på mitt hjärta, spottat på det och sedan gått din väg! Nu när du blivit en främling så vet jag att jag inte kommer få tillbaka livet med den du var då jag var lycklig. Så nu kämpar jag med brustet hjärta för att återuppbygga mitt liv, livet som bara är mitt och där jag också en dag kommer kunna känna mig lycklig utan dig!