Vi bär vår smärta, vår trasighet med oss.

I fredgas var jag och simmade på badhuset, min nya träningsform! Fast nu var det inte själva simmandet och tränandet jag skulle skriva om utan huruvida det är okej att säga till en mamma som behandlar sitt barn dåligt. Det är ju så extremt känsligt att påpeka hur andra beter sig och uppfostrar sina barn.

Det var två mammor och tre barn, ena mamman hade en dotter på max 2 år. Jag är på väg upp ur bubbelpoolen för att den ska renas, då är dom på väg i. Mamman blir då tvungen att halvvägs med barnet i handen stanna å vända tillbaka och säga att dom måste vänta en stund innan dom kan bada där.  Barnet förstår inte varför hon plötsligt inte får gå i och bada där längre så hon stretar emot lite och blir ledsen.. var på mamman blir arg och mer eller mindre skriker: Vi kan inte bada nu vi måste vänta en stund är du trög i huvudet! Jag blir helt paff, hur kan man säga så?! Men det slutar inte där barnet gråter och säger att hon vill bada, hon förstår ju uppenbarligen inte den här situationen eftersom att hon är liten. Mamman skriker då igen: Men nu får du hålla käften annars så slutar vi bada! Jag vet inte vad jag ska göra, jag blir chockad och arg. Det gör ont i mig, men jag säger inget.
Vi hamnar sen i samma duschrum, mamman höjer rösten och skriker så fort dottern inte gör som hon säger på en gång. Vi hamnar sen i samma omklädningsrum och jag råkar självklart ha mitt skåp precis intill deras, mamman ska spreya dotterns hår med en spray som gör de lättare att borsta ut håret. Hon vill prova själv, mamman hugger ifrån direkt, höjer rösten och säger att det får hon inte göra.. dottern blir lite smått ledsen och mamman börjar borsta håret och pratar om att hon måste lyssna och att hon måste borsta hennes hår. Mamman hotar sen med att annars så klipper hon hennes hår kort om hon inte lyssnar och pekar på lillkillens hår som också är med. Det händer ytterligare två små incidenter där mamman halvt skriker till barnet att sluta med en det ena och en det andra. Jag förstår ingenting, i mina ögon var barnet väldigt lugn och såg ingen som helst anledning till att mamman skulle bli tvungen att vara så arg!
 Jag visste inte vart jag skulle ta vägen, skulle jag säga nått eller inte?! Vad skulle hända om jag sa något? Mamman verkade ju rätt så aggressiv så hon skulle ju absolut bli förbannad på mig. Jag skulle säkert också få frågan om jag ens har egna barn. Jag har inga barn men jag har vett i huvudet så jag förstår att man inte behandlar barn så som hon gör. Det hjälper inte att svära, skrika det första man gör, hota och vara allmänt elak!
Jag är varken utbildad barnskötare eller förskolelärare men har jobbat som vikarie på förskola sen 2011 så jag vet att man ibland behöver höja rösten och kanske ”hota” med små saker ibland, men på det sättet hon gjorde det tycker jag verkligen inte är okej. Helt oacceptabelt beteende!  Jag fick ont i hjärtat, i hela kroppen och nu kan jag lite ångra att jag inte sa något, att jag inte stod upp för barnet!  

Vad hade du gjort? Är det okej att påpeka hur en förälder är mot sina barn? När ska man lägga sig i och när ska man inte?

/Petronella